”Jag har under de senaste fem åren jobbat med bilder och objekt på temat ”LIV, TID, DÖD”. Min cancersjukdom har inspirerat mig till berättelser som jag i olika material och tekniker har skapt. Ett sätt att bearbeta och hålla mig friskare. Jag visade en del av detta i höst på Galleri Aurora, Luleå Tekniska universitet, men de flesta verken har varit  ämnade för denna utställning i stora galleriet.

I lilla galleriet visar jag måleri från det senaste året. Mitt intresse för ytornas möte och mönster har jag utvecklat  vidare. Jag har tidigare byggt mina bilder av abstraherade personliga symboler, egna former med särskilda betydelser i berättelser om relationer. Nu har jag målat miljöer med människor. Människor som er eller mindre befinner sig i mönster eller ”verklighet”. Det är nytt för mig och har varit en svår och spännande resa som jag hoppas får resa vidare på.” / Marianne

Utställningen ”Konst på liv och död” visades på Konstens Hus i Luleå 14 maj – 12 juni 2005.

”DEN ÖSTERRIKISKE filosofen Ludwig Witt­genstein hävdade att språket utgör tankens horisont. Då talade han naturligtvis om företeelsen i den allra vi­daste meningen. Med språket försöker vi göra vår tillvaro begriplig. Det som får begreppslig gestaltning kan också begrundas liksom kommuniceras. Där det talade och skrivna språket slutar tar andra medier vid. Dans likväl som konst, musik och en mängd andra kon­styttringar förmår vidga vår horisont. l dessa medier finns kvaliteter som riktar sig kanske mer till känslolivet än till intellektet. Inte så att det ena utesluter det andra, vår tankes begreppsapparat omfattar alla mänskliga språkuttryck.

NÄR NÅGONTING FÅR gestalt blir det i någon mån gripbart och möjligt att på något sätt hanteras. För konstnären Marianne Öqvist som för sex år sedan drabbades av cancer blev konsten ett sätt att bekämpa och besvärja sjukdomen. Men när allting ställs på sin spets fram­träder även livets centrala teman med all önskvärd tydlighet. Det viktiga blir så mycket tydligare.

Hennes utställning på Konsten hus, eller rättare sagt hennes utställningar, det är egentligen två olika utställningar, Konst på liv och död och Hopp behandlar dessa teman. Det de har gemensamt är Fibonaccis talserie som utvecklades under 1200-talet. Redan Pythagoreen Hippasos var inne på samma linje, nämligen upptäckten av Gyllene snittet. Det är en matematisk formel som beskriver ett i naturen vanligt fö­rekommande geometriskt förhållande. Från Pärl båtssnäckans logaritmiska spiral till tallkottens eller solrosens spiralvridna fröställningar. I många av hennes bilder ingår och vidarebeford­ras, från bild till bild, spiralformen som en symbol för det eviga kretsloppet. Memento mori, sade de gamla romarna – kom ihåg att du ska dö. Ingenting kan tas för givet. En tanke som vi alla borde rätta våra liv efter.

HöGDELEN PÅ KONSTENS hus är ett krävande rum och det är få utställningar som riktigt fyller upp det. Marianne Öqvist klarar av det med sin välkompo­nerade och in i minsta detalj planerade utställning Konst på liv och död. Här har tiden en central roll. Golvuret visar inte tid utan evighet med sitt inre fyllt av frökottar. Tidens tråd hålls uppe av korkflöten. Tidlösa heter en serie bil­der som visar ett naturens kretslopp i form av trädstammar som lösgör sig ur vårvintersnön. Som bräckliga blommor eller dagsländor gestaltas vi i verket Som vi är.

Hennes installationer ger emellertid de starkaste intrycken. Cellskap är en rad kudd- eller cellliknande former fyll­da av barr. De refererar till de cellgifter som framställs av idegran och som för henne är en ytterst konkret erfarenhet. En flaggstångsknopp på ett tårtfat med en utskuren form representerar erfarenheten av kirurgiska ingrepp. Reningsbadet, ekluten eller den slutgiltiga tvagningen manifesteras i ett galvani­serat badkar till hälften fyllt av vatten med livs eller tidstråden flytande på ytan med hjälp av korkflöten. Det är starka bilder sprungna ur en djupt känd erfarenhet som talar direkt och utan omsvep.

I DEN ANGRÄNSANDE lågdelen har Öqvist en utställning med kärleken och gemen­skapen som tema, betitlad Hopp. Det är ett måleri, som lite överraskande har ett halvt realistiskt anslag. Hon förne­kar emellertid inte sina rötter. Det är bilder komna ur textiltrycktraditionen med konturerade plana färgfält där hon gestaltar närhet och in­nerlighet med hjälpa av förenklade men tydliga figurationer. Det är ett svårt tema som är väl så exploaterat så det kräver att man håller tungan rätt i mun för att inte gå ner sig i banaliteternas träsk. Det är hon alltför erfaren för att göra men jag känner ändå vid en jäm­förelse mellan de båda utställningarna att hon rör sig på ett mer designat och dekorativt ytligare plan i den här kol­lektionen.

Det finns en allmängiltighet i dessa målningar som kommunicerar mer form än upplevda erfarenheter. Det stannar vid oantastlig komposition, rytm och färgklang. Allt det formella finns där men det berör inte på samma sätt som bilderna i Konst på liv och död. Dessa invändningar förtar dock inte helhetsintrycket.

Det är en mycket stark och gripande konstnärlig manifestation som avslutar vårsäsongen på Konsten hus.

Se den!” / Bertil Sundstedt

bengtsson Okategoriserade

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.