Förlåtelseskrin

Från projektet med Bergnäskyrkan i Luleå – ”Rum för alla sinnen”, 1999

Det liturgiska momentet har genom konstverket både förklarats och fördjupats i sin betydelse och gudstjänsten har för många fått en tydligare tyngd.
/ Gunnar Sjöberg

Marianne Öqvist skapade ett rostigt plåtskrin byggd som en kyrka, med ett tak som gick att öppna. Till kyrkan hörde också en korg fylld med sten och en glaskista fylld med vatten.
När besökaren kommer in i kyrkan får den ta med sig en sten som ligger i en korg vid ingången. Stenen vilar i handen och detagarna får meditera kring vad stenen representerar i ens liv. Vad är det som tynger, vad vill man lämna ifrån sig?
Vid ett givet tillfälle får alla som vill gå fram och lägga sin sten i den lilla plåtkyrkan. Sedan stängs taket och hela kyrkan sänks ned i glaskistan med vatten och lyfts upp igen. Det hela avslutas med att prästen meddelar församlingen syndernas förlåtelse.
Poängen är att det blir en ordlös överlämning av det som tynger ditt hjärta. Handlingen kan säga så mycket mer än färdigformulerade ord. Du har stenen som tynger i din hand och som du släpper ned i plåtkyrkan. Du hör dunsen. Och du hör vattnet som strilar när kyrkan lyfts upp ur vattnet. Det blir ett språk som alla åldrar förstår. En enda handling och det ryms så mycket, det är fantastiskt. Det är en rit som talar till alla sinnen.
/ Kyrknyckeln nr 2-2019, Ulf Boström